Allt börjar i små rutor på tio gånger tio meter. Varje ruta får värden för markfuktighet, skogstyp, ålder, lutning och hur vädret har behandlat den. De rutor som klarar sig slås ihop till en yta, och ytan klipps mot den riktiga skogskanten. Det är därför zonerna följer beståndsgränser i stället för att se ut som någon ritat dem med linjal.

Poängen räknas som ett geometriskt medelvärde, inte som en summa. På vanlig svenska: är en sak riktigt dålig drar den ner allt annat, hur fint resten än är. Torr mark räddas inte av rätt träd, och rätt träd räddas inte av att det regnat i grannkommunen. Kantarellen är lite kinkig på det sättet, och modellen får vara det också.

Det är också därför kartan består av små, precisa ytor i stället för en stor orange gröt. Alla skogar får inte toppbetyg, och det är meningen. Även de svagare zonerna syns – nivån talar bara om att förutsättningarna skiljer sig åt.